Rullar och tumlar (Rollin’ and Tumblin’ – Muddy Waters)
Album: Blues på svenska
År: 1975
Sängen och vad som händer där har en central roll i bluestraditionen. Kanske för att det är där man får chansen att på allvar möta någon annan eller sig själv. Medan det förra kan vara njutbart är det senare inte sällan en plågsam upplevelse, ofta av det skälet att man är just ensam. ”Rollin’ and Tumblin’” börjar med en beskrivning av hur sångaren legat och kastat sig av och an i sängen under natten för att på morgonen stiga upp utan att kunna se skillnad på rätt och fel. Skälet: ångest över att kvinnan han tillfälligt tvingats lämna inte är så trogen som han skulle önska.
Den första kända inspelningen av låten, ”Roll and Tumble Blues”, har sedan Hambone Willie Newbern gjorde den 1929 följts av otaliga andra. Allra mest känd är Muddy Waters version från 1950, som låg till grund för Peps tolkning ”Rullar och tumlar”. Låtens tidlösa attraktionskraft (med sitt speciellt för kringresande musiker ständigt aktuella tema) bevisas bland annat av att såväl Cream som Johnny Winter och Canned Heat spelade in den på sina respektive debutalbum. Lägg därtill ”Rollin’ Blues” med John Lee Hooker och en mängd låtar med andra titlar och annorlunda text som musikaliskt skiljer sig föga från Newberns inspelning, till exempel ”If I Had Possession Over Judgement Day” med Robert Johnson, ”The Girl I Love, She Got Long Curly Hair” med Sleepy John Estes och ”Going Back to Memphis” med Sunnyland Slim.
Peps utgår alltså från Muddy Waters inspelning, men hoppar av någon anledning över versen om en flod av whisky som får en att vilja vara en dykand (rader som för övrigt inte har någon motsvarighet i Newberns version, men däremot i Sleepy John Estes ”Divin’ Duck Blues”). Att Peps kunde sin blueshistoria visas av raden ”Släpp ingen annan hingst i spiltan för då får du se på fan!”, som egentligen inte är någon översättning av Waters (och Newberns) ”Don’t you (she) let nobody tear my (her) barrelhouse down”, utan en försvenskning den sparkande mulan som Waters nämner i ”Long Distance Call” (och som Ma Rainey sjöng om redan 1926 i ”Don’t Fish in My Sea”).
Om vi jämför Peps, Waters och Newberns inspelningar så spelar de olika många takter allihop. Newbern, som bara spelade in sex låtar totalt, var verksam innan bluesformen hade stelnat i den numera klassiska bluestolvan. Musikerna på 1920- och 30-talen lirade oftast själva och behövde därmed inte vara så noga med exakt när de bytte ackord. Han spelar dock en 12-takters blues fast med extra 2/4-delstakter inskjutna före andra och tredje raden i varje vers. Muddy Waters höll fast vid detta speciella grepp, men lade dessutom till en extra fullängdstakt varje gång han återvände till grundackordet. Peps å sin sida behåller Waters extra takt och förlänger de kortare takterna så att det totalt blir 18 4/4-takter. Förutom i det intensiva gitarrsolot som är två vanliga rundor långt.
Det som annars skiljer ”Rullar och tumlar’” och dess föregångare från en vanlig bluestolva är att verserna börjar på subdominanten eller ackord IV, det vill säga D om man spelar i A, vilket Waters och Peps gör. Huruvida Newbern hade för avsikt att spela i denna tonart är omöjligt att säga, men när man lyssnar på låten så ljuder den i giss, alltså en halvton under A.
Man kan för övrigt undra varför stavningen hållits språkligt korrekt i fallet ”Rullar och tumlar” (med ett ”och” i stället för ett ”o”), till skillnad från ”Du e’ så fin” och ”Liden rö tocke”, som finns på samma platta.
Lyssna på ”Rullar och tumlar”, ”Roll and Tumble Blues”, ”Rollin’ and Tumblin’” med Muddy Waters, Cream, Johnny Winter och Canned Heat, ”Rollin’ Blues”, ”If I Had Possession Over Judgement Day”, ”The Girl I Love, She Got Long Curly Hair”, ”Going Back to Memphis”, ”Divin’ Duck Blues”, ”Long Distance Call” och ”Don’t Fish in My Sea” på Spotify.