Lived po lanned (Give Me the Country – Robert Parker)
Album: Fram med pengarna!
År: 1988
Att översätta låtar från ett språk till ett annat är svårt. Framför allt om man strävar efter att verkligen göra en översättning. Det är i princip omöjligt. Första insikten man måste komma till är att den, i det här sammanhanget, svenska versionen blir en tolkning av originalet. I stället för att till varje pris försöka åstadkomma en översättning ord för ord gäller det att hitta andemeningen i låten och samtidigt åstadkomma något som faktiskt fungerar på svenska. Den bästa översättningen (eller tolkningen) låter inte som en översättning, utan som en text som kan stå för sig själv.
Detta sagt så är det bara att konstatera att Peps Persson i sina tolkningar ofta lyckas med närmast ordagranna översättningar som trots det låter helt självklara på svenska.
Ett sådant exempel är ”Lived po lanned”, som i original heter ”Give Me the Country Side of Life” (även om de tre sista orden i titeln utelämnades på innerfodralet till Fram med pengarna!). Låten är en av de mer obskyra som Peps grävt fram till sina plattor. Saxofonisten och sångaren Robert Parker var för övrigt inte bluesmusiker utan en av pionjärerna på New Orleans r’n’b-scen.
”Lived po lanned” är det tydligaste exemplet på den idealiserade syn på landsbygden som Peps upprepade gånger gett uttryck för alltsedan ”Born in the Country” (på The Week Peps Came to Chicago). Peps tar texten om den amerikanska södern och stöper om den till en äktskånsk längtan till landet. Det är lätt att få för sig att Peps text är självbiografisk i någon mån, men faktum är att han inte växte upp i en miljö riktigt så lantlig som man kan få för sig. Visserligen bor det nu bara drygt 700 personer i hans hemby Tjörnarp, en siffra som säkert var lägre för 60 år sedan, men någon ”bonnapåg” var han inte. Fadern Anton var radiotekniker – inte lantbrukare. Det är möjligt att Anton Persson tyckte om att ta en ”gög” (kaffegök), men han nackade knappast någon ”kylling när det skulle va fest”.
Peps version är nästan en och en halv minut längre än originalet. Det beror främst på det ganska långa trombon- och saxofonsolot i mitten. Just den blåssättningen, med trombon och en eller två saxofoner, har Peps använt sig mycket av. Med tanke på att originalversionen i stället har ett inte särskilt upphetsande munspelssolo är det lite förvånande att Peps valde att inte spela alls på vad som trots allt måste betraktas som hans huvudinstrument.
Den svenska tolkningen skiljer sig från originalet på ytterligare ett par punkter. Dels har Peps valt att byta plats på vers tre och fyra, vilket med tanke på den svenska texten är helt rätt. Peps låter också blåssektionen var den främsta pådrivaren i stället för den funkiga gitarren i Parkers version, som visserligen också innehåller blås men i ett betydligt mindre spännande arrangemang (vilket är något överraskande eftersom Parker åtminstone i andra sammanhang samarbetade med trollkarlen Allen Tousaint).
Trots de extra breda diftongerna och det för 1980-talet otidsenliga gröna vågen-temat blev ”Lived po lanned” Peps största hit sedan ”Hög standard”. Att låten lanserades med hjälp av en (ganska taffligt producerad) video bidrog möjligen till detta. Det faktum att Peps över huvud taget valde (eller, vilket känns troligare, blev övertalad till) att göra en video går möjligen hand i hand med det för 1980-talet ganska tidstypiska trumsoundet. Var tanken att ett uppdaterat sound skulle ge bättre förutsättningar för kommersiell framgång? Produktionen är långt ifrån någon katastrof, men framför allt andra halvan av plattan låter mer genuint Pepsk. Ska man på allvar slå ner på något så måste bli på körtjejernas tillkämpade och dialektalt falskt klingande ”skånska”. Att kören skulle sjunga på rikssvenska var såklart inget alternativ. Men fanns det verkligen inga skånska töser att tillgå?
Lyssna på ”Lived po lanned” och ”Give Me the Country Side of Life” på Spotify.