Etiketter
Anna Maria Lenngren, Christoph Willibald Gluck, Det var en gång en båtsman, Edvard Persson, Lester Jackman, PellePepsPerssons kapell, Peps bitar, Peps Persson, Persson sjonger Persson
Det var en gång en båtsman (Traditionell, arrangemang Peps Persson)
Album: Persson sjonger Persson
År: 1982
”Det var en gång en båtsman” avviker från de flesta andra bitarna på Persson sjonger Persson genom att den inte har ett dugg med Skåne att göra. I stället är denna gamla sjömansvisa utan känd upphovsman en burlesk skildring av en båtsmans kärleksäventyr i Japan.
Den galante och förslagne svenske sjömannen förför en ”japanesmamsell” och hjälper därefter henne att göra sig av med sin onde, rike och snåle fader samt den fästman som hon ”platt intet tål”. Detta åstadkommer båtsmannen genom att supa de förhatliga männen fulla, varpå de under ett schackparti börjar bråka om vems drag det är. Ilskan över att den blivande svärsonen försöker lura honom gör att fadern bryter förlovningen å sin dotters vägnar. Detta gör i sin tur fästmannen så förtvivlad att han sprättar upp buken på sig själv, varpå mandarinen blir tvungen att göra detsamma, ”ty så är Japans lag”.
Båtsmannen belönas med både flickan och hennes rikedom. Under ett år äter och dricker han rikligt och gott. (En svicka, som båtsmannen jämt rör på, är en tapp som täpper till hålet i ett laggkärl, vilket i detta fallet lär betyda en tunna med något slags dryckjom.) Detta behagliga liv passar dock inte den rastlösa sjömanssjälen och i slutet av visan hittar vi honom Haga, där han saknar fast bostad och därför får kinesa hos någon medan han försörjer sig genom att lappa gamla skor. Vilket Haga det är frågan om preciseras inte, men en rimlig gissning är den tidigare arbetarstadsdelen i sjöfartsstaden Göteborg.
Om man är på det humöret går det att ha en hel del synpunkter på en visa om hur den klipske svensken lurar de dumma, elaka och vålds- och självmordsbenägna japanerna, som till råga på allt ges kinesiska drag. Förutom att mandarin, som fadern påstås vara, var en västerländsk benämning på ämbetsmän i Kina, inte i Japan, klingar även fästmannens trots allt ganska fyndiga namn Phu Ling (”fuling”) betydligt mer kinesiskt än japanskt.
Kan man lägga betänkligheterna åt sidan är detta en dråplig historia om hur en listig trickster får de onda på fall samtidigt som han hjälper någon som genom sitt kön är i underläge. Att han i grund och botten inte gjorde det för sin egen skull ger ytterligare charmpoäng.
Det gör såklart också den smittande melodin. Denna komponerades ursprungligen av den tyske tonsättaren Christoph Willibald Gluck (1714–87) och användes av Anna Maria Lenngren (1754–1817) när hon skrev dikten ”Pojkarne”, ofta kallad ”Jag minns den ljuva tiden” efter dess första rad.
Edvard Persson spelade in visan 1938 och den är mig veterligt inte med i någon av hans många filmer (51 stycken enligt Nationalencyklopedin). Gissningsvis mindes Peps visan från sin barndom eller så önskade hans mor den till den platta som hennes yngste son spelade in som ett slags present till henne. Troligen hade Peps inte tillgång till texten i utskriven form eftersom han uttalar pleasure-yacht på samma kuriösa vis som Edvard Persson. Möjligen påstår han också att båtsmannen jämt rörde på stickan i stället för på svickan, vilket ger helt andra associationer. En intressant iakttagelse är att Peps gestaltar de olika personerna på ett mycket mer levande sätt än den folkkäre skådespelaren gör i sin insjungning.
Med det musikaliska uttrycket lånat från södra Afrika är ”Det var en gång en båtsman” något av det allra svängigaste i Peps hela katalog. Noterbart och lite märkligt är att Lester Jackman på omslaget endast sägs spela piano och orgel på plattan, trots att hans steel pans hörs genom hela låten.
Lyssna på ”Det var en gång en båtsman” med PellePepsPerssons kapell och Edvard Persson på Spotify.