Five Long Years / Fem långa år (Eddie Boyd)
Album: Blues Connection / Blues på svenska
År: 1968 / 1975
Av de tusen och åter tusen blueslåtar som har spelats in genom åren finns det vissa som står ut, som ingår i den kanon som är gemensam för alla medlemmar i bluesförsamlingen. ”Five Long Years” av pianisten Eddie Boyd är ett av dessa mästerverk.
Berättelsen i jagform om en hårt arbetande men till slut ändå försmådd äkta make har den allmängiltiga kvalitet som kännetecknar en tidlös klassiker. Men det är nog trots allt första versen – och i synnerhet öppningsradens direkta tilltal – som är hemligheten bakom låtens obrutna popularitet: ”If you’ve ever been mistreated, well, you know just what I’m talking about”. Eller som det heter i Peps utmärkta tolkning: ”Har du nånsin blitt besviken, då tror jag att du kan förstå”. För vem kan inte, åtminstone på något plan, relatera till det?
Situationen där fabriksarbetaren (stålverksarbetaren i Boyds original) går hem ”varenda jävla fredag” och ger sin fru hela sin lön hör väl till förfluten tid, i alla fall i Sverige. Men sett i ett större perspektiv är bilden fortfarande giltig, även för kvinnor sedan arbetsmarknaden blivit tillgänglig för båda könen.
Eddie Boyds originalversion från 1952 går i d-moll, inleds med ett olycksbådande pianointro och har en desperat brölande tenorsaxofon som kommenterar de klagande textraderna. Den inspelning som Peps utgår ifrån och som med största sannolikhet är den han först hörde är dock den Boyd gjorde tillsammans med gitarristen Michael Bloomfield för Olle Helanders radioprogram ”I blueskvarter” 1964. Denna går i dur och i shuffletakt och är dessutom betydligt snabbare. På lika lång tid som tolv år tidigare lyckas Boyd inte bara klämma in ett solo (av Bloomfield) utan även ytterligare en vers där kvinnans hjärtlöshet framstår som än mer kallhamrad då hon missunnar sin man att hjälpa sin familj med pengar.
Peps svenska version fungerar som ett slags sammansmältning av dessa båda tagningar av Boyd. Bandet spelar i dur och Peps sjunger fyra verser, men tempot är originalets långsamma 12/8-takt. Tenorsaxen är av allt att döma utbytt mot Johan Stengårds altsax, som släpps in först i tredje versen och som därefter soloduellerar med Peps gitarr. Med Slim Notinis energiska pianospel och den gradvis stegrande intensiteten blir slutresultatet en värdig tolkning av en av efterkrigstidens viktigaste blueslåtar.
Den engelska version som ligger som tredje spår på Peps första platta, Blues Connection, visar dels att Peps uppenbarligen skattade låten högt, vilket han fortfarande gör; han öppnade sin senaste (sista) konsert med Peps Blodsband med just ”Fem långa år”. Dels blir det tydligt när man lyssnar på de bägge versionerna parallellt hur mycket Peps och de människor han jobbade med utvecklades mellan 1968 och 1975.
Allt känns tamare i den tidigare inspelningen. Soloverserna där Göran Rambergs tenorsax får dela utrymme med Slim Notinis piano och Peps odistade munspel saknar riktig intensitet och låten andas resignation snarare än desperation och revanschlusta.
Lyssna på ”Fem långa år” och ”Five Long Years” med Linkin’ Louisiana Peps, Eddie Boyd (1952) och Eddie Boyd (1964) på Spotify.