Etiketter
blues, Booker T. & the M.G.'s, Buddy Guy, Don Nix, Eric Clapton, Freddie King, Johnny Winter, Leon Russell, Muddy Waters, musik, Peps bitar, Peps Blodsband, Peps Persson, Peter Green, Quinn Sullivan, Roffe Wikström, Same Old Blues, Samma lea, skånsk, snea blues, Stevie Ray Vaughan, The Mar-Keys
Samma lea, snea blues (Same old blues – Don Nix)
Album: Peps Blodsband
År: 1974
Blues är som bekant i grunden en afroamerikansk musikform. Att flera av genrens största stjärnor sedan 1960-talets mitt har varit vita förändrar inte detta faktum. Inte heller att bluesen under de senaste decennierna i första hand har intresserat en vit publik. Men det ska heller inte förnekas att gitarrhjältar som Eric Clapton, Peter Green, Johnny Winter, Stevie Ray Vaughan med flera har betytt mycket för att popularisera musikstilen och hålla den vid liv.
Frågan om vita bör, får eller ens kan spela blues kan vi egentligen lämna därhän. Vi kan dock konstatera att Muddy Waters karriär fick ett återuppsving i slutet av 1960-talet tack vare ovan nämnde Winter och att Buddy Guy har en vit tonåring vid namn Quinn Sullivan som skyddsling.
Men tanken på att vita artister ”stulit” svart musik för att tjäna pengar på den har slagit rot hos vissa. Bland andra de tonårstjejer som stod i gathörnen och kastade glåpord efter Peps Persson under hans besök i Chicago 1972. Skrupelfria skivbolagsbossar och klubbägare som lurat artisterna på pengar är en sak. Men svarta bluesmusiker har dock sällan eller aldrig haft några problem med kolleger med en annan hudfärg.
Det musikaliska utbytet mellan vita och svarta var mer omfattande inom 60-talssoulen, där svarta sångare ofta kompades av vita musiker, än den varit inom bluesen. En person som rört sig i båda kretsarna är Don Nix, som spelade saxofon i The Mar-Keys, ett instrumentalband som utan honom utvecklades till Booker T. & the M.G.’s, Stax Records lika vita som svarta husband.
Nix fortsatte som låtskrivare och producent, bland annat i samarbetet med Leon Russell. På 1970-talet gav Freddie King ut tre plattor på Russells skivbolag Shelter Records och på den första av dessa – Getting Ready (1971) – bidrog Don Nix med flera låtar. Bland dem ”Same Old Blues” och den blivande klassikern ”Going Down”.
Freddie King är den minst kände av de tre Kingarna, men har varit en stor inspirationskälla för många andra bluesgitarrister, bland dem Clapton, Peter Greene och Roffe Wikström.
”Same Old Blues” är så bluesig en låt kan bli men följer inte den traditionella tolvtaktersstrukturen. Kings inspelning är en på gränsen överproducerad historia med stråkar, körsångare och hela konkarongen. Ett onödigt tilltag när det hade räckt med rytmsektionen och Russells piano som ackompanjemang till Kings kraftfulla röst och distinkta gitarrton.
Peps, som översatt titeln till ”Samma lea, snea blues”, hade antagligen inte råd till amerikanernas extravaganser, vilket alltså inte är någon större förlust. I stället låter han en orgel och en saxofon ge extra färg åt tavlan. Sången och gitarrspelet är superbt, inte minst de dämpade toner han knäpper fram i vers två och tre. Peps gjorde för övrigt förkrossande starka versioner av låten på konserter även in på 2000-talet.
Lyssna på ”Samma lea, snea blues” och ”Same Old Blues” på Spotify.