Etiketter
Droppen urholkar stenen, Mikael Wiehe, musik, Peps bitar, Peps Blodsband, Peps Persson, Rus, skånsk
Rus
Album: Droppen urholkar stenen
År: 1976
Av alla texter som Peps Persson har skrivit så är det påfallande få som handlar om honom själv. Troligen beror detta dels på en inneboende motvilja mot att fläka ut sitt känsloliv för allmän beskådan, dels på att det under 1970-talet, när Peps började skriva på svenska, ansågs att man borde ägna sin möda åt viktigare saker, som att bekämpa klassamhället och kapitalismen. (Man ser samma mönster hos Mikael Wiehe, även om han under senare delen av sin karriär skrivit betydligt mer personliga texter och till och med spelat in en väldigt självutlämnande skilsmässoplatta.)
Ett tidigt och alltså ganska sällsynt exempel på en låt där man med fog kan dra slutsatsen att Peps gläntat på dörren till sitt innersta är ”Rus”. Visserligen ska man inte vara för snabb med att dra paralleller mellan konstnären och konstverket, och visserligen behöver en text inte handla om upphovsmannen bara för att den är skriven i första person singularis. Men i fallet ”Rus” känns det ganska uppenbart att texten på något sätt bottnar i Peps egna erfarenheter. Samtidigt är den, precis som all konst värd namnet, tillräckligt allmängiltig för att vara relevant och begriplig för i princip vem som helst.
Alla som någon gång upplevt den minsta lilla förändring i sitt beteende i samband med intag av alkohol – och som har bara en gnutta förmåga till självreflektion – bör kunna känna igen sig i ”Rus”. Till ett hetsigt dansant och rytminstrumentspäckat komp beskriver Peps vinrusets psykologi. Han berättar om hur blygheten och ”tungans band” släpper, hur bekymmer och hämningar trängs undan och ersätts av människokärlek och djupa insikter.
Men raderna som lyfter låten från en skarpögd betraktelse av mänsklig social samvaro till något ännu intressantare och mer tankeväckande kommer när gitarrsolot – och ruset – är över. Vilka sanningar har vinet egentligen lockat fram i ljuset, vilken typ av beteende, vilka … dumheter? Bakfyllans ruelse!
De sista raderna är ändå de bästa, inte bara i den här låten utan även i hela Peps imponerande katalog. För vem har inte någon gång, från någon bortglömd, dammig vrå djupt, djupt i sitt innersta hört rösten av ”en frusen inneboende med pajat självförtroende som inte mår så bra”?
Lyssna på ”Rus” på Spotify.