Ångestneurotiker
Album: Peps Blodsband
År: 1974
”Ångestneurotiker” är på flera sätt den kanske intressantaste låten på Peps Blodsband: inledningen med scatliknande sång unisont med gitarriffet där de övriga instrumenten steg för steg faller in i ledet, rumbarytmen som efter sista versen övergår i shuffle med så kallad walking bass och såklart den välskrivna texten och det annorlunda ämnesvalet.
På senare år är det många som på olika sätt har bidragit till att avstigmatisera psykisk ohälsa. Även om sättet att skildra människor med psykiska besvär såklart har förändrats är påståendet att ämnet fram 2000-talet skulle ha varit tabubelagt rent nonsens – i litteraturen är tillfällig eller permanent galenskap vanligt förekommande. Inom populärmusiken är det dock ovanligt, om man inte räknar in det mer eller mindre depressiva tillstånd som känslan blues innebär.
Peps Persson har i olika sammanhang antytt att han inte alltid ”skuttar med ett skratt ur sin säng”. I en intervju med Lennart Persson på 1990-talet (vill jag minnas) kallade han sig själv ”spader knekt”, som skulle kunna tolkas som den sorgsnaste figuren i kortleken.
Men även om texten är skriven i jagform lär ”Ångestneurotiker” inte utgå ifrån personlig erfarenhet, möjligen med undantag för den slagkraftiga inledningen om att vara skraj för livet och rädd för att dö. I stället ska låten ses som kritik mot svensk psykiatrisk vård. Den sällar sig därmed till bland annat ”Hemmet” av Hoola Bandoola Band (på debutplattan Garanterat individuell från 1971).
Synen på och behandlingen av personer med psykisk funktionsnedsättning under stora delar av 1900-talet är ett mörkt kapitel i svensk historia, med lobotomi och tvångssteriliseringar som två av de mest ökända exemplen. De kariesprovocerande experimenten på Vipeholms sjukhus i Lund i slutet av 1940-talet ett annat och på senare tid uppmärksammat.
I mitten av 1970-talet bedrevs en stor del av den psykiatriska vården i Sverige fortfarande på så kallade mentalsjukhus. Ett av dessa var Sankt Lars sjukhus i Lund, som för skåningar förr var synonymt med ”sinnessjukdom” och ofta använt av barn som en lämplig destination för motståndaren i verbala dispyter.
I ”Ångestneurotiker” blir huvudpersonen remitterad till just Sankt Lars efter att ha blivit diagnostiserad med ångestsyndrom (irrationell ångest med eller utan panikattacker). Någon allvarligt menad vård är det dock inte fråga om. Den remitterande läkaren tycks inte bry sig om patienten, utan vill bara skicka honom vidare med en ”stor jävla burk Hibernal” under armen. (Hibernal är varumärkesnamn för läkemedlet klorpromazin, som främst använts vid psykotiska tillstånd som schizofreni och vanföreställningar men som också är lugnande, sömngivande och kräkningshämmande.)
Förskrivning av läkemedel mot både fysiska åkommor (som det överdrivna användandet av antibiotika, vilket är på väg att få katastrofala konsekvenser när multiresistenta bakterier blir allt vanligare) och psykiska besvär kan och bör absolut diskuteras. Att psykofarmaka sätts in i stället för mer tidskrävande metoder som terapi förekommer med all säkerhet och att anlägga ett klassperspektiv (Peps använder ordet ”klasspsykiatri”) lär vara påkallat.
Att detta skulle vara ett sätt för makthavarna att medvetet passivisera fritt tänkande människor och medicinmiljonärerna att profitera på underklassen får vi nog dock sätta frågetecken kring.
Tredje versen går att tolka som att all psykisk ohälsa är ett resultat av miljön (”min noja är en bild av världen runt om kring”), vilket möjligen är sant ur ett marxistiskt perspektiv men knappast ur ett psykiatriskt. Typisk för 1970-talets politiskt medvetna musik är också den hoppfulla sista versen (jämför med sista versen i ”Onådens år”).
”Ångestneurotiker” får närmast betraktas som ett musikaliskt debattinlägg och då krävs såklart slagkraftiga uttryck, inte något ”å ena sidan, å andra sidan”-mummel.
Svänget och obetalbara formuleringar som ”ni sparkar mig i skallen med legaliserat knark och ger mig elektriska chocker för att jag ska bli hel och stark (vad är det för jävla stil?)” gör att låten höjer sig över det mesta som skrevs under proggeran.
Lyssna på ”Ångestneurotiker” och ”Hemmet” på Spotify.
Peps bitar 