Etiketter

, , , , , , ,

Key to the Highway (Big Bill Broonzy – Charles Segar)
Album: The Week Peps Came to Chicago
År: 1972

”Key to the Highway” är en av de låtar som ingen bluesintresserad person kan missa eftersom den spelats in av ”alla”: Muddy Waters, B.B. King, John Lee Hooker, Freddie King och Little Walter för att bara nämna några av de mest kända.

Men till skillnad från andra standardlåtar har ”Key to the Highway” kommit att närmast definiera en speciell bluesform, nämligen åtta takters-blues, som alltså skiljer sig från den annars förhärskande bluestolvan. Visst finns det andra kända ”åttataktare” men för den som vill spela en låt, vilken som helst, med detta ackordmönster räcker det att säga ”som Key to the Highway” till medmusikerna för att de ska veta vad de ska göra.

Att låten blivit så populär beror såklart på att den är så fantastiskt bra. Melodin är sådan att man känner igen den direkt och texten tar upp ett klassiskt tema – sångaren har fått nog och tänker ge sig iväg, ut på landsvägen. Känslan har väl dykt upp hos de flesta vid ett eller annat tillfälle. Men kanske slår texten an särskilt hos kringflackande musiker som mer bokstavligt lever sina liv på vägen.

Exakt vems version Peps gjorde en cover på när han drog igenom låten tillsammans med Jimmy ”Fast Fingers” Dawkins och hans band är svårt säga. De kör den snabbare än Little Walter och texten är delvis annorlunda. Nästan lika svårt är att avgöra vem som egentligen skrev denna tidlösa pärla men på ”The Week …” har man löst det på det troligen mest rättvisa sättet och angett både Big Bill Broonzy och Charles Segar som kompositörer.

Pianisten och sångaren Charlie Segar spelade in den första versionen av låten 1940 men gjorde den då som en långsam tolva i 12/8-takt. Samma år kompade Broonzy sin kompis Jazz Gillum på hans inspelning av ”Key to the Highway”, som då hade fått den melodi och form som blivit den mest kända. Texten var dock i den närmaste oförändrad. Först ett år senare spelade Broonzy själv in låten, med Gillum på munspel. Enligt Broonzy, en av tidernas mest populära och produktiva bluesartister, hade han hört melodin sjungas när han var barn.

Peps version är långt ifrån dålig men är inte ett av de spår på plattan som sticker ut.